Tennisens Mozart

Tänk om din 6-åriga son eller dotter skulle få smeknamnet ”tennisens Mozart”. Man kallar honom/henne för århundradets talang.  Vad tror du skulle hänt då?  Det beror nog givetvis hur du är som förälder men är du svag för smicker, inte ser långsiktigt och där du tror att framgång betyder välmående så har du förmodligen ett par spännande år framför dig. Som förälder. För detta var precis vad som hände för knappt 10 år sedan

Föräldrarna i den här historien var framstående idrottsmän. De hade en 6- årig son som var fantastiskt duktig i tennis. Redan som 6-åring hade han en grym enhandsbackhand och de stora akademierna slogs om att få ha honom på just deras akademi. Tills slut vann en av de stora akademierna ”auktionen” om 6-åringen där budet blev att sonen fick en egen tränare, fyscoach och tom egen läkare. Akademin ordnade givetvis ett hus till föräldrarna så att han kunde få bo precis vid anläggningen. Allt, precis allt gjordes för att sonen skulle få den perfekta tennisutbildningen och efter några år…….. trappade han ner. De hade knäckt den stackars killen och 10 år senare spelar han fortfarande tennis men under sina egna villkor och i mycket mindre skala

När föräldrar och omgivning ser en ”talang” glömmer man bort vad barnet egentligen vill. Tankarna på ovanstående historia för mig bort till julafton där bandiljärerna ( eller matadorerna eller vad det nu är)  ropar ”OLE, honom ska vi ha” om stackars Ferdinand som har blivit stucken av en humla och helt utan att han vill det springer omkring och stångas med de andra tjurarna. Helt emot sin egen vilja. Tennisens Mozart skulle nog ha kunnat bli en riktigt bra tennisspelare men som 6-åring är det givetvis helt omöjligt att se om ett barn kommer att bli bra. Vill man hålla på med sin sport för jämnan? Tycker man om att titta på sport och vill lära sig HUR man vinner poängen, orkar man lägga ner tid på sin fysik där man gör något annat än att spela tennis? Det finns så många parametrar man som idrottsman måste ha för att nå långt och detta ser man inte i ung ålder.

Men som förälder vill man ibland pressa fram dessa egenskaper och jag är definitivt inget undantag. Jag får bita mig i läppen vid åtskilliga tillfällen och jag har varit på mina barn ett par gånger när jag tycker dem slarvar med några delar i sin idrott. Jag glömmer bort det mest elementära; framgången kommer inifrån, inte utifrån. Hos vissa växer dessa egenskaper fram efter hand. Hos vissa kommer det inte alls. Gruppen, tränaren och omgivningen driver snabbare fram processen men inte genom tjat. 

Men varför blir det då så här när de flesta vet hur det verkligen ska vara? Och var det värre förr med de här bitarna. Kanske. Jag har inte svaret. Å ena sidan så tror jag det tjatades på tränare mycket redan då. Föräldrar var inte lika upplysta om att man bara gjorde en björntjänst när man försökte tala om för barnen vad de skulle göra för att de skulle bli bättre i sin sport. Och å andra sidan fanns det inga sociala medier då som i parti och minut berättar att gräset alltid är grönare på andra sidan.

När jag pratade med min gamla vapendragare Jonas Svensson (som sedan flera år tillbaka driver en klubb i Schweiz) om hur han upplevde föräldrasituationen då och nu jämförde han sina föräldrar med dagens.  Han berättade om sin pappa som aldrig tjatade på Jonas om vad han skulle göra med sin tennis. Istället förstod han att pappan hade pratat om alla dessa ”problem” med Tim som var Jonas tränare och om Tim höll med tog han detta på ett bra sätt med Jonas. Och så var det i mångt och mycket med mina och många andra föräldrar på den tiden också. Då tror jag det pratades mer med barnens tränare än ett samtal med barnen vid frukostbordet. 

Och om den hypotesen stämmer; varför blev det så det är idag? Har förtroendet till andra människor minskat idag? Är man aldrig riktigt nöjd idag i och med att jag upplever att man behöver fler och fler kockar runt omkring sig och att det byts tränare mer än vad det gjordes förut. Men även här kan jag ha fel för jag har verkligen ingen statistik på detta. Men visst upplever jag mer stress idag bland föräldrar än vad jag gjorde förr när ATP inte var målet utan istället var det en slags utopi att kunna försörja sig på sin tennis när vi växte upp. Både bland barn och vuxna. Men idag jämför man alldeles för mycket hur tidiga barnen är i sin utveckling. Jag vågar knappt tänka på alla stressade 6-års föräldrar som ser den jämnåriga tennis-Mozart på Youtube slå sina slag när deras egna barn fortfarande leker i sandlådan mesta delen av sin tid. 

Ni som har läst mina krönikor har säkert inte undgått att jag är väldigt färgad i frågan hur man får fram den bästa tennisspelaren. Tyvärr är jag väl inte helt neutral i mitt tänk och jag lyssnar kanske mer på mitt romantiska öra där jag anser man ska leka sig fram i tidig ålder, variationen är viktig, allt ska komma inifrån osv. För att försöka få mer vatten på min kvarn nämner jag Tennis Canada för Jonas där jag säger att jag läst igenom några artiklar om det nya kanadensiska tennisundret och där jag inte hittar något extraordinärt varför just kanadensisk tennis har lyckats. Är det trots allt slumpen frågar jag Jonas ”Det tror jag knappast ”, svarar Jonas ”När kanadensiska tennis förbundet för 10 år sedan kastade prestigen i papperskorgen och anställde två utomstående personer letade de efter de mest lämpade oavsett om de kom från landet eller från någon annanstans. Personerna som skulle få kanadensisk tennis att blomstra blev därför en australiensare ( Bob Brett) och en fransman ( Luis Borfiga) . När sedan dessa kom till förbundet kastades även all prestige bort mellan tränare och till slut jobbade samtliga åt samma mål.” Tittar man på vad kanadensisk tennis åstadkommit de senaste åren talar detta sitt tydliga språk. Nu senast i US Open fick man tom fram sin första Grand Slam vinnare någonsin i damklassen ( Bianca Andreescu) Lägg därtill ytterligare lite damer och herrar som ligger bland de 100 bästa i världen och som verkligen visar framfötterna i världstennisen så ser man att detta inte bara är en slump.

En bra coach har tålamod och en långsiktig plan, likaså en klubb och ett förbund. Genom en tydlig röd tråd kommer fler spelare att slå igenom men byter man tränare, klubb, stressar mm blir det betydligt svårare. Och orden som Jonas nämner om kanadensisk tennis får mitt romantiska öra att slå glädjevolter. Detta stämmer ju in på mitt mantra om samarbete, respekt, ödmjukhet, glädje, utmaningar. Ord som gör att barnen vill fortsätta, känna trygghet och som gör att man når sitt max när man blir äldre. Ord som tar fram talangen ur barnet. Och jag funderar om jag även ska lägga till prestigelöshet i mina värdeord.

Och när jag ändå är inne på US Open kan jag inte undgå att även prata om Daniil Medvedev som hade en helt sanslös hardcourt sommar som kröntes med en finalplats i årets sista Grand Slam tävling. Hans teknik är knappast taget från instruktionsböckerna. Vissa slag ser det nästan ut som han slår knut på sig själv och till min stora glädje har jag äntligen hittade min själsfrände i ett backhandslag som jag fram till dess trott att jag varit ensam om. Min coach kallade min backhand för ”ko-backhand” där jag på ett verkligen markant sätt satte fram högerfoten, demonstrativt satte hela sidan (nästan ryggen) mot nät, upp med bakdelen i vädret och vevade racket runt en lyktstolpe. Enda skillnaden var att min backhand fick plats i en gammal telefonkiosk och det får inte Medvedevs.  

Hursomhelst; det jag vill komma till är att min coach lät mig fortsätta med min backhand och min säregna forehand. Likadant i Medvedevs fall. Det ser knappast ut som han har haft en tekniktränare som petat i hans slag. Tänk om hans tränare hade varit teknikfixerad och verkligen ville att slutresultatet skulle se ut som Federer. Skulle han ha slutat då? Kanske, kanske inte men helt klart ser man här att man som tränare ibland måste respektera olika spelstilar. Hur tyckte omgivningen om Medvedevs spelstil när han var 14 år. Var han talangen eller var jämnåriga större talanger med bättre teknik? Min teknik var ( och är) knappast något man lär ut till dagens juniorer och jag är helt säker på att jag inte räknades till de största talangerna inom svensk tennis som junior. När jag sedan började med enhandsbackhand som 18-åring och vägrade att pricka banan med detta kantiga försök till backhand hade nog de allra flesta räknat ut mig som en framtida ATP-spelare. Men till slut hittade jag min lite udda spelstil vilket gjorde att många spelare hade svårt för att möta mig pga att jag spelade helt olikt den stora massan.

En tenniskarriär är ett maratonlopp och inget 100 meters race som många tror. Många otåliga föräldrar och tränare har knäckt lovande juniorer på olika sätt. Barnen sätter större press på sig än man tror vilket man som vuxen ofta glömmer bort. Man ger ibland så mycket tips och råd att barnen inte tänker själv till slut. Alternativt lindar man in det för barnen med dennes tävlande tex då man tror att barnen kommer att lägga av efter en viss förlust. Man glömmer att det är av misslyckandet man lär sig av och gör att man vill fortsätta ännu mer där revanschen sår nya frön i barnens idrottsutövande. Trots allt kunskap som finns i dagens samhälle kommer förmodligen nästa tennisens Bach och Beethoven att falla i samma grop som föräldrarna till tennisens Mozart gjorde. Hoppas dock att denna junior inte kommer från Sverige bara.