Hjälp din kompis bli en bättre tennisspelare

I alla dina prestationer spelar ditt tillstånd en förvånansvärt viktig roll. Oavsett om du är på arbetet, i vardagliga livet eller på idrottsplanen. När jag i slutet av min karriär fick frågan från ett universitet om vad som var det viktigaste för att tennisprestationen skulle bli bra kom jag ihåg att jag svarade typ att alltid göra sitt bästa. När jag sedan frågade de som ställt frågan vad de flesta idrottsmännen/kvinnorna hade svarat var det överlägset flest som hade svarat harmoni utanför banan. Harmoni utanför banan ger harmoni på banan. Oavsett sport och oavsett yrke. Och om jag verkligen hade tänkt efter innan jag svarat på denna fråga hade svaret till 100% blivit densamma. Mina bästa resultat har oftast kommit då jag känt att världen ler mot mig och livet leker. Då jag varit kär, då man skrattat ihjäl sig med sina kompisar utanför banan och då man har känt en sådan trygghet att oavsett om det går åt pipan på banan så är man älskad, efterfrågad, trygg mm utanför banan.

Och kan man skapa den känsla match efter match, träning efter träning skulle ju resultatet på banan givetvis bli väldigt, väldigt bra. För att nå dit och till denna känsla krävs det då att du har både kompisar och tränare som strävar efter att nå till detta tillstånd. Men hur mycket kan en 9-åring påverka sin jämnåriga kamrat? Om det gäller att lära ut en forehand eller en backhand så tror jag svaret är nej men om frågan gäller att peppa och få kompisen på gott humör igen så är det ingen tvekan om vad en jämnårig yngre junior kan göra underverk. Det har jag upplevt själv och det ser jag bevis på varje gång ”mina” Små Lirare peppar varandra

Under hela min karriär har jag känt att oavsett ålder har mina kompisars positiva kommentarer varit enormt betydelsefulla för mig. Det räckte att någon påpekade att min forehand hade blivit lite vassare eller att mitt fotarbete hade förbättrats för att jag skulle växa flera meter. Tyvärr kom dessa kommentarer nästan bara när jag spelade bra och då var jag redan full av självförtroende. Vid förlustmatcher och under vissa perioder när jag spelade som sämst haglade naturligt nog inte berömmet över mitt spel. Givetvis naturligt när de visste att jag kunde så mycket bättre. 

Som i så många andra av mina krönikor så har jag hyllat min fd tränare Tim Klein och betydelsen han hade för mig. Till varje träning fick han oss adepter nyfikna på vad som skulle hända just idag men han fick oss framförallt att skratta. Och just det sistnämnda var en gudagåva som han verkligen hade naturligt. Även min mentala rådgivare, Kjell Enhager, lyckades att få mig att skratta de gångerna han hjälpte mig inför en viktig match. Just att kunna få någon att skratta inför viktiga utmaningar gjorde att jag omedvetet slappnade av och såg utmaningen som rolig istället för betungande

På träningar är det kanske inte att man är rädd för att underprestera som är den största orsaken till att man spelar sämre ibland. Oavsett om man är jordens tävlingsmänniska så finns det alltid stunder och träningar då man inte tycker att utmaningen man har framför sig är tillräckligt stor för att man ska kunna prestera sitt yttersta då och nu. Och när det naturligt börjar gå sämre för att man inte är på tårna just denna träning är gruppens betydelse för att kunna hitta tillbaka till sitt max större än att kanske tränaren säger något tekniskt/taktiskt råd för att man efter det ska kunna hitta tillbaka. Här tycker jag tennisen har ett problem och det är inte tränarnas fel. För när du kommer till en tennisträning är det ofta uppvärmning som gäller och därefter pang på med tennisen. Alltså inget snack överhuvudtaget om hur vi bygger upp denna träning mentalt för att den ska bli så bra det bara går. Skulle man haft dessa 5-10 minuter varje gång skulle man enkelt kunna komma fram till att idag ska jag tex hjälpa min kompis till att spela den absolut bästa tennisen han/hon någonsin har spelat.

Som individuell idrottsman har jag inte riktigt förstått betydelsen med hur viktigt det är att hela gruppen hjälper till att få det optimala tillståndet bland varandra där oavsett hur det går så är gruppen alltid starkare än individen. Om då de bästa spelarna i gruppen kan vara de som visar vägen för de lite sämre blir det svårare för de sämre att visa sig på styva linan mot de andra. Även som senior förstod jag inte hur viktig gruppens betydelse var. Hur ska då en 9-åring förstå detta om ingen med jämna mellanrum förklarar det för honom/henne?

I Belgisk tennis har man något som heter Coach Buddy. Det går ut på att en tränare under en viss period hjälper en annan tränare att ge direkt feedback från det han/hon ser i kollegans tränarskap under denna perioden. Denna metod har också använts bland befälen för militära elitförband och ska leda till att befälen utvecklas i samma takt som de utvecklar sina soldater. När jag pratade med Kristian Persson, tränare på Ullevi TK och tillika författare av boken ” Skapa Talang” berättade han just detta för mg. ”Men, som han fortsatte ’, varför inte ta detta ännu längre där man har en coach buddy bland barnen och där ett barn coachar en kompis under ett par dagar”. I mitt fall så vägde orden från en kompis i många fall tyngre än tränarens ord. Bl.a för att jag fick en ny röst att lyssna på men framförallt att man fick höra orden från någon som visste exakt hur jag kände mig när jag stod på banan under en match. Eller som den gamla norska skidåkaren Thomas Alsgaard uttryckte det; vem kan beskriva vissa detaljer bättre än en kollega som har varit världsmästare och syftade då på sina landslagskollegor som ex Petter Northug. Nu pratar vi dock om barn men oavsett ålder har man oftast väldigt mycket respekt för varandras kunskaper i olika åldrar. 

Alla spelare är naturligtvis olika men i de allra flesta fallen tror jag det är konstruktiv kritik man vill höra där man verkligen lyfter fram det positiva man gjort under match trots att man förlorat. Och för mig var de absolut viktigaste stunderna när en tenniskompis gav mig ros trots att jag hade spelat dåligt. För trots att man förlorat fanns det alltid saker som du gjort rätt. Om mina föräldrar eller min tränare gav mig positiv kritik trots förlust så värmde det givetvis men för mig var tenniskompisens positiva ord de allra viktigaste. De visste ju hur det var att stå på banan och visste exakt hur jag kände det på banan. 

Likaså är jag helt övertygad om att en 9-åring skulle kunna ge positiv feedback till en annan tenniskompis. Kompisen vet hur man känner sig när det går dåligt men vet samtidigt att man gör allt som det bara går för att det ska gå bättre. En klapp på axeln eller ett uppmuntrande ord är därför guld värt för stunden. Oavsett om det är träning, under en match eller efter en match. 

Det är dock inte lätt att ge kompisen beröm när man är 9 år. Vissa har det naturligt att prata med kompisar, vissa är mer blyga. Vissa har lättare att lära sig att slå en backhand och vissa har lättare att ge feedback till kompisen. Men precis som att några har lättare att lära sig att slå en backhand har andra lättare att få kompisen på gott humör. Men även här är det träning som gäller. Och ju mer man lär sig att peppa andra och tom kunna lära ut till andra växer man även på banan. Att vara bäst i en tävlingsgrupp kan oftast vara mycket mer lärorikt än att vara den som är bland de sämre i gruppen. I och med att du är ledaren i gruppen lär du dig mycket annat som du inte skulle gjort om du var den sämre i gruppen. Under min tid som junior och senior var jag då och då den bättre tennisspelaren. Absolut inte alltid då jag hade Jonas Svensson, Christian Bergström mm i min omgivning men under perioder då jag tex tränade med Bundesliga laget eller det svenska klubblaget var jag den som var bäst. Det faktum att jag var den resultat mässigt bästa tennisspelaren gjorde att jag kände ett visst ansvar mot de andra i gruppen och att jag försökte på ett positivt sätt förmedla mina kunskaper till de andra på ett sätt som jag tror att , de flesta i alla fall, gillade. 

Om ett barn märker att man har förmågan att stärka en annans kompis humör tror jag också att den stärks av detta. Känner man att man är bra på något så vill man vidareutveckla sig och lära sig mer. Kanske nästa steg blir att analysera och även med hjälp av tränaren kunna ge feedback där. Att analysera och peppa varandra till stordåd gjorde i alla fall Team SIAB på den tiden det begav sig. Järryd, Wilander, Nyström och Hasse Simonsson som tillsammans åkte på världsturne i sen junior och tidig seniorålder när teamet bildades. När jag läser kapitlet om Wilander i "När vi var som bäst" kan jag inte undgå att se framför mig hur alla verkligen pushade varandra för att hela gruppen skulle bli så bra som möjligt. Och så var det ju även när jag kom med på ATP-touren. Visst hade jag också växt upp i ett team men på touren fortsatte denna team känsla naturligt. Från ett mindre team till ett större där alla kämpade för alla. 

Den som var bäst av alla proffs spelare på touren att ge beröm till andra var utan tvekan Tomas Johansson. Han fick i alla fall mig att alltid känna att jag var bra på olika saker. Själv tävlade vi andra om att ynka oss mest med våra olika svagheter vilket till slut gjorde att man tappade självförtroendet på vissa svagheter. Något som startade på skoj någon gång men till slut blev en jargong. Oerhört idiotiskt när jag tittar tillbaka på den tiden. 

Jag vet inte riktigt hur det ser ut i andra sporter när det gäller att lära barn att peppa varandra i tidig ålder. Jag vet bara att i tennisen är detta ett område som skulle kunna bli mycket, mycket bättre. Om ett barn tränar mellan klockan 18-19 så tränar man tennis mellan 18-19. Det brukar inte finnas utrymme för snack innan träningen. OM det är klubbar som skulle lägga mer vikt på detta samtal skulle det säkert bli ett rejält ramaskri bland föräldrarna som betalar för att deras barn ska träna tennis och inget annat. Och jag förstår att detta inte är någon lätt situation att lösa.

I och med att omklädningskulturen är väldigt dålig i många tennisklubbar, dvs att barnen och tränaren inte har det där snacket innan och efter träningar/matcher så tror jag detta är ett område som borde diskuteras flitigare i klubbar. Fotbollen, hockeyn och de flesta lagidrotter har det naturligt. När det gäller ridningen får man snacket i stallet. Stressade tennisföräldrar lämnar och hämtar barnen på klockslagen då träningen börjar och slutar och där man missar värdefull tid för teambuildning bland barnen. Ibland behövs det inte många ord för tränaren att förstå sin adept vilket i förlängningen kan leda till att han/hon fortsätter med sin tennis alt att polletten trillar ner spelmässigt. För egen del så satt jag timtals i bilen med min coach vilket också ledde till att han lärde känna mig utan och innan.  

Vilka hormon som utsöndras när man ger beröm åt andra vet jag inte. Men jag vet att mina bästa träningar gjorde jag när jag var i speciella tillstånd och där ett av dessa tillstånd var när jag hade fått beröm av någon kompis och jag tänkte på det. En liten detalj som gjorde väldigt stor skillnad på banan.