Lekledare

När padeln på allvar började slå igenom i Sverige pratades det om att det var ett hot mot tennisen. Framförallt att många tennisspelare konverterade till padeln vilket också var fallet. Men samtidigt har även många personer hittat till tennisen via padeln så i slutänden tror jag att när man tittar på antalet utövande tennisspelare i framförallt storstäderna så kommer man inte märka någon större skillnad. Det stora problemet ligger dock i att fler och fler tennistränare letar sig bort från tennisen till att just bli padeltränare.

Anledningen till detta kan säkert vara olika. Många tennistränare tror jag tycker padel är en roligare sport. Sedan är det den ekonomiska biten där det ofta är något bättre betalt att vara padeltränare då de flesta padelklubbarna är privatiserade och därför vill erbjuda det absolut bästa i just sin hall. Inga konstigheter. Marknaden styr och då det finns väldigt få privatklubbar inom tennisen går dessa tränare hellre till padeln. 

Med tanke på hur många padelhallar som byggs och är på väg att byggas kommer padeln till slut också skrika efter tränare. Närmsta åren kommer bli mycket intressant att följa då det redan känns som att det på många håll i landet byggs lite för mycket padelhallar och många klubbar kommer få det svårt att gå runt i slutänden. Men problemet med tennistränare tror jag oavsett kommer att bestå och vad gör man om det inte finns tillräckligt med tränare?

Nu är jag kontroversiell men jag sticker ut hakan och säger att vi borde engagera föräldrarna mer. På banan! Precis som många klubbar gjorde när jag växte upp. Missuppfatta mig inte nu för föräldrarna ska bara vara ett komplement till klubbträningen. De ska inte lära ut forehand, backhand och serve men de ska kunna hålla i träningar med olika övningar och utmaningar där det viktigaste från föräldern är inspiration och en viss grad av människokännande. 

Senast halvåret har jag stått 3-4 timmar i veckan på banan som tränare. Dessutom har jag mina Små Lirare och Klein Players träffar samt att jag hjälper min yngsta son med roliga övningar på banan. Då försöker jag att vi oftast är 4 på banan vilket fungerar utmärkt. Till samtliga dessa träningar har jag ett par målsättningar:

-        Jag vill att de ska ha lärt sig något efter varje träning

-        Jag vill att deras fotarbete ska ligga så nära max som möjligt

-        Jag vill att de ska längta till nästa gång vi har träning

Utifrån dessa aspekter blir det därför inga traditionella tennisträningar utan jag utgår alltid vad de tycker är roligast. Och det absolut roligaste de allra flesta barn tycker är French Games och Hot Seat. Dessa två övningar är alltså basen i mina träningar men jag försöker alltid lägga till några ”tråkigare” övningar mellan utmaningarna som tex ”2-minutaren” och servar. Och oftast delar jag in barnen i lag där man genom att dra spelkort från en kortlek får olika poäng till laget. Vinst i en French Games ger tex 2 kort och förlust ger 1 kort om man förlorar med 3-1 eller 3-2. Men för att verkligen krydda till det försöker jag jobba med saker som barnen själva kan påverka som tex fotarbete, attityd på banan, taktik mm. Jag har tom gett några barn i uppgift att stöna ( väldigt lågt dock så att det inte stör motståndaren) på banan när de slår till bollen för mer inlevelse samt att de slappnar av mer när de slår till bollen. Dessa uppgifter får de inför varje French Games eller Hot Seat eller vilken utmaning vi än håller på med.

Och OM laget sköter sin uppgift väl får de då ett lagkort och jag kan garantera att de gör detta mycket bättre när ett spelkort ligger i potten.  När timmen/timmarna är slut räknar man ihop antalet poäng ( kung= 13 poäng osv) och man får ett vinnande lag. 

Det här behöver man inte vara tennistränare för att klara. Visst kanske man känner sig lite osäker första gångerna man håller en sådan träning men det är en övningssak samt att man ev skulle kunna gå en kurs hur man skulle kunna hålla i en sådan träff/träning. Lekledarkurs inom tennisen skulle jag kallat det även om många föräldrar inte skulle tycka att detta skulle vara tillräckligt seriöst för deras barn att delta i när ledaren som håller i en sådan träning endast är ”lekledare”. Eller varför inte optimera tiden med att ha denna lekledarkurs samtidigt för föräldrarna som barnen spelar. Där man gör exakt samma övningar, där man även här pratar om vad man tycker fungerar och vad som är roligt. I dagens stressade samhälle behöver allting optimeras och om man på något sätt kan få fram en bana 2-3 gånger samtidigt som barnen spelar hade ju detta varit betydligt roligare för föräldrarna än att stå på läktaren.

Men som jag nämnde förut i texten tycker jag en av de viktigaste sakerna när man är ledare att barnen har kul och att fötterna smattrar mot golvet och det gör dem om utmaningen är tillräckligt lockande. Det är när utmaningen är tillräckligt intressant som man lär sig att klura ut hur man ska klara av den. Och jag är definitivt en av dem som förespråkar att det är barnen som ska bestämma vilken utmaning de vill ha vilket man får lyssna sig fram när man pratar med dem. Och det är något som jag alltid gör innan och efter träningen vilket kanske en förälder kan ha lite mer tid med än en stressad tränare som ska kasta sig in i nästa träning när timmen är slut. Innan träningen pratar man om det mesta mellan himmel och jord. Bygger respekten för varandra och där man pratar om hur man vill ha timmen. Efteråt pratar man om vad vi lärde oss och vad som var roligt och vad vi kan göra bättre nästa gång

Dessutom tror jag att om man är "lekledare” endast ett par gånger i veckan har man en otrolig entusiasm kontra en tennistränare som står på banan 30-35 timmar på en vecka. ( något som är beundransvärt i min värld att klara av) 

Dock finns det dock ”tok-föräldrar” som säkert vill spetsa till sådana här träningar genom att själva ge tekniska råd, göra för svåra/tråkiga utmaningar mm men detta är en dialog och fingertoppskänsla som klubbarna måste ha koll på. Men drömmen skulle ju vara att både mammor och pappor åtar sig den här rollen för om det är något jag har lärt mig genom åren som ideell ledare är det de kvinnliga ledarna som oftast har koll på de mjuka värdena och för att behålla tjejerna så länge som möjligt inom tennisen kan just detta vara det som blir tungan på vågen för vissa tjejer att fortsätta.

När jag ser hur många föräldrar som tittar på sina barn som tränar kan jag bara konstatera att tiden finns för att göra denna lekledarinsats. Hur bra ditt barn än är upp till en viss ålder är dessa träningar guld värda för att kunna ta nästa steg i karriären även om som sagt en del föräldrar inte tycker det då träningen inte är ledd av en vanlig tränare. Dock får man inte glömma att disciplin i sådana här träningar är ett måste. Hur kul man än tycker träningen är sabbar man inte för kompisen genom att spela ”Allan” eller inte göra sitt bästa. Då är det bättre man vilar tills man är sugen på att åta sig utmaningen på rätt sätt.

Jag kanske har fel i det jag säger att det kommer att bli en akut tränarbrist i tennisen inom ett par år men oavsett tycker jag man ska tänka till på just föräldraengagemanget. Du får in personer som tänker på ett annat sätt, entusiaster ut i fingerspetsarna som ofta ger mycket energi och när man tänker på vilka spelare som har lyckats gå riktigt långt ser du ofta en driven förälder som ligger bakom framgången. Lagidrotterna och tennisen valde ju att gå åt olika håll på 80-talet. Tennisen heltidsanställde tränarna medan lagidrottarna förlitade sig på föräldrarna och när det gäller tennis är sporten så komplicerad att det krävs utbildade tränare för att klara av att lära ut den tekniska biten. Men varför inte testa att mixa nybörjargrupperna med förälder/barn där båda är nybörjare. Föräldrarna skulle få en inblick hur svårt det är för barnen och också en grunderna till att vara tennistränare. Barnen inspireras av föräldrarna när de står på samma bana och har samma intresse. Men nu kanske jag gick utanför boxen lite väl mycket?