Andy Murray

2013 möttes Andy Murray Novak och Djokovic i finalen I Wimbledon. 10 år senare spelar Djokovic final i French Open samtidigt som Murray tar sig an spelare som Grenier, De Loore och Cazaux i Nottingham. Alltså på Challenger touren. Inga dåliga spelare naturligtvis men som en 10 år yngre Andy Murray skulle slagit varje dag i veckan. Nu vann Murray mot dessa spelare ändå men jag tror att betydligt mer än hälften av tennis fansen ifrågasätter varför Murray överhuvudtaget fortsätter med sin tennis. Om man varit fd världsetta och vunnit Grand Slam titlar, varför ”harvar” man då vidare på Challenger touren? Svaret stavas U-T-M-A-N-I-N-G.

Som ledare är detta ett av de orden som är absolut viktigast för mig. Finns inte utmaningen finns heller inte den 100%-iga entusiasmen och drivet. Jag tror också att alla människor mer eller mindre behöver någon sorts utmaning för att kunna utveckla sig inom olika områden. Oavsett om det är inom idrotten, fritidsintresset eller inom jobbyrket. Känslan av att ha uppnått något gör att drivkraften att försöka uppnå detta igen och igen och igen ökar. Man vill bli ännu bättre. Ta sig till nästa nivå. Fråga spelproducenterna. De vet vad dem gör. Klarar man en nivå får man ett lyckorus och vill klara nästa steg och för många blir det sk ”dopaminet” starkare hos vissa personer och man blir mer eller mindre beroende av att vilja ta sig till nästa nivå och nästa och….

Som tur var fanns inte TV-spel och mobiltelefoner på min tid när jag växte upp. Åtskilliga timmar av mitt liv som barn skulle säkert ha blivit utmaningar framför en TV-skärm eller en mobiltelefon i stället för utmaningar på gården och lekplatsen utanför huset. I och med att jag bodde i ett nybyggt område fanns det en stor mängd barnfamiljer där vilket gjorde att det fanns mängder av barn att leka med. Och utmana i olika fysiska aktiviteter. Allt från ”jage”, kurragömma, fotboll, tennis mm. Jag var t.o.m så sugen på utmaningar att jag fixade med några 5-kamps tävlingar där jag knackade dörr och frågade om kompisarna ville vara med. Löpning, styrkelyft mm stod på programmet. Självklart ville jag alltid vinna och gjorde jag inte det låste jag in mig på mitt rum och kunde stanna där under väldigt lång tid.

Men sedan var det på igen och jag skulle vinna nästa utmaning till varje pris. Det jag älskade mest var dock ”riktiga” tävlingar. Oavsett om det var fotbollsmatcher, tennistävlingar, orienteringstävlingar eller vad det nu var. Fallet vid förluster blev kanske aningen större än gårdstävlingarna vi hade men längtan efter att få tävla var oavsett hur det gick väldigt stark och glädjen av en vinst var en av de stora drivkrafterna som fick mig att fortsätta att tävla.

Jag har därför aldrig riktigt förstått att man inte ska ha tabeller för yngre barn och att inte resultaten ska räknas. Skulle detta ha förekommit på min tid hade min motivation för den sporten utan tabeller eller vinnare definitivt minskat. Jag tror inspirationen till att skapa egna tävlingar på gården också hade minskat och ev andra saker i min tillvaro skulle inspirerat mig mer. Prestation ska alltid gå före resultat och det tänket önskar jag att alla tränare hade. Det hade vår tränare, Tim Klein, och det är en av anledningarna till att jag kom så långt med min tennis. Men inbilla mig inte att man kan lura tävlingsinriktade 8-åringar att resultatet inte är viktigt och det bara är prestationen som är det viktiga. Däremot kan man ideligen berömma barnets prestation och utveckling så att barnet känner att det viktigaste för ledaren är utveckling. Det gynnar utvecklingen i längden.

Men på senare tid tycker jag att det inte ska finnas tabeller, resultaten inte ska räknas mm har gått alldeles för långt. I alla fall för de barnen som älskar mest att utmana sig själv och andra.

Andy Murray har säkert inte mer än 3-4 år kvar på sin fantastiska tenniskarriär. Han har uppnått allt som går att uppnå som tennisspelare. Han har vunnit Wimbledon, han har vunnit US Open, han har varit världsetta och han har vunnit OS. Och ändå spelar han Challengers. Jag är den första som förstår honom. Jag var inte i närheten av Murrays framgångar men jag blev i alla fall en av världens  10 bästa tennisspelare i början och i mitten på 90-talet. I slutet av min karriär var min ranking betydligt mer beskedlig och i ett par av de sista turneringarna fick jag tom kvala då jag inte låg bättre än 70-80 i världen. Men drivkraften var densamma som när jag låg som bäst på rankingen. Faktum är att min näst sista turnering som jag spelade var i Moskva och jag lyckades kvala in och därefter vinna 2 omgångar. Lyckan av denna prestation var lika stark som en turneringsvinst.

Och det finns flera andra idrottsmän som genom åren har befunnit sig på en mera blygsam nivå än när dem nådde sin peak. Ta tex Björn Borg som gjorde comeback på touren efter 8 års frånvaro. Eller Carolina Kluft som sadlade om från världens bästa 7-kampare till att bli längdhopperska. Eller Stina Nilsson tex som numera har sadlat om till skidskytte från att kanske ha varit bäst i världen på längdskidor. Idrottare som har varit bäst i det dem har gjort men ville ha nya utmaningar. En ny utmaning där de var långt ifrån världstoppen men där jag tror att samtliga av dessa kände att varje träningspass till det nya målet var väldigt inspirerande och förmodligen den utmaningen dem inte hade i slutet av deras respektive lysande karriärer där de var bäst

1 vecka efter mitt Moskva äventyr hade jag spelat min livs sista match på ATP touren. Platsen var Stockholm Open. Att avsluta karriären efter Stockholm Open var något jag hade planerat under 1 års tid. Jag skulle just fylla 35 år och min kropp var vid det här laget ganska sargad efter bla 8 operationer under karriären. Men suget för nya utmaningar fanns. Både när det gällde det yrkesmässiga och det sportsliga. Bl.a tog jag mig an långdistanslopp i löpning, Vasaloppet och korpfotboll. Även ett vanligt yrkesliv där jag och brorsan startade ett företag. För mig passade det perfekt. Varje dags träning blev ett steg närmare nya mål. Dock på en betydligt mer blygsam nivå än mitt tennisspelande. Men med samma pirr på startlinjen och samma euforiska känsla över ett mål och en vinst i en korpmatch i fotboll.

Precis så har jag alltid fungerat när jag varit skadad. Vilken utmaning ska jag uppnå när jag inte kan tävla i tennis? Trixningsrekord?, rekord på 8:an i Skatås? Längdhopps rekord? 400 meters rekord? Det fanns massa olika saker jag ville förbättra mig i och samtidigt visste jag att om jag gjorde det gagnade det samtidigt min tennis.

Som ledare har jag alltid haft samma filosofi. Hitta rätta utmaningar och träningarna blir mer intressanta för spelaren. Oavsett ålder. Samtidigt försöker jag också vara noga med att man aldrig psykar eller hånar motståndaren. Att förlora en utmaning är jobbig nog utan att en motståndare ska hålla på att ”spela Allan”.

Andy Murray är i min värld ett av de yttersta bevisen på hur viktig utmaningen är för flera idrottsmän. Förmodligen har flera personer i hans omgivning försökt att övertala honom att lägga racket på hyllan då han nått sin peak för länge sedan. Efter operationer där man sagt att han aldrig skulle kunna återkomma till tennisspel igen. Där pengar förmodligen spelar en mycket liten roll. Tack Andy Murray för att du visar att utmaningen är det absolut viktigaste i din tenniskarriär och där du verkligen visar vad som driver de flesta idrottsmän!