Förslitningsskador och planering

Efter att ha spenderat ytterligare en tennis sommar i Båstad kan jag, liksom de flesta andra, konstatera att allt inte var sig riktigt likt. Ingen Swedish Open, kravallstaket på vissa juniortennistävlingar och flera saknade ansikten från många delar av tennis Sverige. Och trots att t.o.m vädret inte var på sin bästa sida hade jag tillsammans med mina barn en fantastisk tennissommar i många avseenden. 

När pandemin började breda ut sig som värst i Sverige ställdes allt vad som gäller tävlande in i Sverige i samtliga sporter. Internationellt dog tävlandet helt och avsaknaden av live idrott på TV var i alla fall för mig nästan outhärdlig. Men som tur var tillät svenska FHM att man skulle kunna träna i flera sporter. Därav bl.a tennisen. Jag har ingen statistik på det men så mycket uthyrda tennisbanor tror jag det var länge sedan vi hade i Sverige och förhoppningsvis har tennis Sverige fångat upp ytterligare flera entusiaster till sporten. Annat positivt som Coronan har fört med sig är att flera klubbar har slagit deltagarrekord när det gäller anmälningar till turneringar. Vissa klubbar jag pratat med har nästan fördubblat antalet anmälningar mot föregående år vilket givetvis är fantastiskt roligt. 

Det som dock skulle vara mest intressant att veta är hur mycket 2020 års förslitningsskador bland tennisspelare i världen har minskat. För det är jag helt övertygad att de har gjort. Som aktiv var jag enormt drabbad av skador. Dels pga en spelstil som slet mer på kroppen än de flesta andra, dels pga att ATPs spelschema på den tiden var klart längre än de senaste årens schema. Lägg därtill en elitserie som jag i stort sett spelade varje år gjorde att jag endast fick 3-4 uppbyggnadsveckor inför Australien turnen som startade i årsskiftet varje år. Tittar jag tillbaka på mitt tävlingsupplägg så här i efterhand så var det hektiska schemat självklart idiotiskt men i och med att jag älskade att tävla blundade jag ibland för det faktum att det inte var det bästa för min kropp.

Vid 24 års ålder kom oundvikligt den första skadan och jag var tvungen att göra min första operation och därefter blev det ytterligare 7 stycken operationer fram till den dagen jag slutade på ATP-touren. Under mina skadeuppehåll fick jag dock tillfälle att vila och bygga upp min kropp och vid dessa tillfällen var jag klart fysiskt starkare än när jag höll på och tävlade som mest. Det var vid dessa tillfällen jag dessutom kunde vila och träna upp andra ömmande kroppsdelar. 

Jag hade oftast inga problem att motivera mig att komma tillbaka efter skada. Tvärtom satte jag alltid upp andra fysiska mål som jag ville uppnå. Rekord på kortdistanlöpning, rekord i bänkpress, anmälan till långdistanslopp mm . När jag dock tvingades till ett års skadeuppehåll pga en krånglande axel blev den dagliga rehab träningen rätt så påfrestande men faktum var att jag aldrig hade tankarna på att ge upp. 

Det viktigaste för mig var att ändra fokus i mitt tänk. Från att ha funderat i att vinna matcher och få fler ATP-poäng blev som sagt mitt fokus på att bli starkare och snabbare. Skulle jag istället gått och grubblat att jag tappar ranking varje vecka som gick skulle jag förmodligen blivit superstressad. Likadant varenda gång jag gjorde comeback försökte jag att tänka annorlunda. Inför varje comeback låtsades jag helt enkelt att jag hade 0 ATP poäng och varje gång jag vann en match klättrade jag på rankingen. Jag var tillräckligt korkad för att det skulle fungera.

Jag tror just att ett sådant uppehåll som både juniorer och seniorer har fått uppleva det här året inte bara behövt vara negativt. Det viktigaste är hur man har styrt om sin hjärna och sina målsättningar. Vad jag har förstått kan de flesta idrottarna tacka sin lyckliga stjärna att vi i Sverige har valt FHMs strategi där vi har kunnat fortsätta att träna på liknande sätt som vi gjorde innan pandemin. När jag pratade med Kopparberg/Göteborgs och Elfsborgs IF ( herrar) läkare, Matilda Lundblad bekräftar honom just det att det har varit väldigt viktigt för många spelare att behålla de träningsrutinerna man hade innan pandemins utbrott. Visst har det blivit vissa förändringar men inte i närheten av de förändringar som man har sett i andra länder där träningarna inte ens kunde fortlöpa.

 Den stora förändringen som hon har sett bland fotbollsspelare i dessa länder är hur rutinerna har ryckts ifrån spelare som är vana att ha haft sitt liv upp styrt på klubbens akademi eller de som är äldre och även här haft allt uppstyrt av andra sedan flera år tillbaka. För flera av dem har det varit riktigt tufft.

Oavsett om man har bott i Sverige eller i andra länder har viruset i sig spridit en oro som smittat av sig till själva idrottandet. Men för de som har varit långtidsskadade har det istället spridit ett annat lugn i rehaben där det istället för att stressa fram till en comeback blev rehabträning i lugn och ro. 

Andra positiva aspekter med Coronan är att spelare som inte haft 100-procentiga glöden innan pandemin startade, har fått ett helt annat perspektiv till vardagen och man får istället tillbaka suget till sin idrott. I och med att jag var i samma situation så många gånger själv med tanke på all den rehabtid jag spenderade efter alla mina operationer upplevde jag samma sak. Under dessa månader fick jag chans att träffa familj och kompisar på hemmaplan samt leva som en vanlig person men samtidigt förstod jag hur j-a bra jag hade det på touren där jag fick göra det jag älskade mest av allt. 

Jag brukar säga att de bästa ledarna och tränarna är de som får sina adepters ögon att lysa och få fötterna att röra sig så mycket det bara går. För toppidrottsmän är det ingen konst till att få dem att göra det på matcher. Men hur får man motivationen till att göra det på träning under brinnande pandemi när det inte förekommer några matcher? ”Vi löste det genom att live-sända vissa träningar” menade Matilda. ”Man såg tydligt hur mycket mer taggade dem blev av detta.”  Och om jag inte minns helt fel gjorde man samma sak i Åkersberga tennisklubb där flera av våra främsta juniorer fick tävla mot varandra samtidigt som det live-sändes.

 ” I Elfsborg använde vi även GPS band vilket gjorde att vi kunde se på vilken fysisk nivå de låg på jämfört med normal matchstatus. Låg man efter på tex snabba löp fick individen träna upp detta” Trots att vi inte kunde spela träningsmatcher innan säsongsstart visste vi därför hur spelarna låg till fysiskt vilket gjorde att vi minskade skaderisken för spelarna. Skulle spelarna däremot inte haft sina vanliga träningsrutiner mellan pandemin bröt ut och matcherna började hade de förmodligen blivit skadade i och med att kroppen är känslig för snabb belastning

Som individuell idrottare är det för de flesta mycket värre att motivera sig om man kör själv. Då är sådana inslag som live streama träningar och användandet av GPS-bälten guld värt. Som individuell idrottare får man ofta själv vara uppfinningsrik och för mig funkade det som sagt att sätta upp egna mål där jag skulle slå rekord på hundra meter eller ett trixningsrekord eller något liknande.

Så här i efterhand har jag funderat på om det skulle hjälpt mig om det varit en pandemi där jag hade tvingats till ett ofrivilligt tävlingsbreak?  Skulle jag ha kunnat undvika några skador? Nu vilade jag ju kroppen endast de gångerna jag var skadad. Förmodligen hade jag nog sluppit ett par operationer om jag både hade kunnat bygga upp mig bättre samt vilat från tennis lite oftare. Sluppit tävlings- och rankingstressen. Och hur hade det påverkat eventuella förändringar i mitt spel? Skulle jag försökt att ändra större saker i mitt spel eller i min teknik? Saker som man var livrädd att göra under mycket matchande då man visste vad man hade och inte vad man fick? 

När jag pratade med Kristian Persson från Ullevi TK berättade han  att Cajsa Hennemann verkligen hade utnyttjat våren till att utveckla sin fysik då det ändå inte gick att spela tävlingsmatcher. När sedan sommaren kom var kroppen mer redo än någonsin och hon fick inte en enda skadekänning trots flitigt matchande med nästan 30 stenhårda matcher ”- Alla vet att den fysiska biten är extremt viktig om man vill hålla sig frisk och kunna prestera sin bästa tennis över tid. Däremot är det få som verkligen prioriterar den. Eftersom pandemin fanns där blev det naturligt för Caijsa att prioritera så här, men lärdomen för alla som vill bli riktigt bra på tennis borde vara att ”våga” göra denna typ av prioriteringar hela tiden. Även när det inte är en pandemi. Framförallt prioritera att verkligen bli en atlet redan från 10 års ålder så att fysiken kan utveckla tennisspelet och att man minskar risken för onödiga skador”, menar Kristian.

Det är bara att hålla med Kristian. Men att få en 10-åring till att förstå detta är inte lätt och det är här duktiga tränare och ledare kan ”lura” eleverna redan i den åldern till att börja ta hand om sin fys på ett lekfullt sätt. Eller kanske t.o.m kombinera med en annan sport som eleven gillar och där man har nytta av båda sporterna. Här tycker jag t.o.m att ledare ska försöka uppmuntra barnen till att börja i ytterligare en sport om man som 10-åring endast håller på med en idrott

Just att planera säsongen tror jag massor av juniorer i dagens Sverige behöver ha hjälp med. Inte bara säsongsplaneringen utan även då och då få hjälp med sin veckoplanering . Att veta vad man ska göra på banan gör ju tränaren. Att veta vad man ska göra utanför banan får ofta junioren själv göra. Alla planeringar ser olika ut men visst skulle det vara intressant att få se några fd svenska toppspelares planering när de var 13-18 år. Deras årsschema, deras veckoschema och tom ta del av deras olika fyspass i olika åldrar. Speciellt för de juniorer som inte har en aning om hur de ska träna. Mycket lättare för en junior och t.o.m en senior att träna om man vet hur man ska träna. Så kände i alla fall jag

Jag hoppas innerligt att den här pandemin ska ta slut snart. Jag har hela mitt liv tagit för givet att live-idrott med mycket publik alltid ska finnas tillgänglig. Förmodligen kommer det ta ytterligare lång tid innan detta blir verklighet igen. Nu ska jag bara försöka att ställa om hjärnan igen och se allt så positivt som möjligt. Tennis är ju tex en av de sporter med relativt liten risk att bli smittad med tanke på de stora ytorna som tennisspelet kräver. Tänk om jag istället varit handboll, volleyboll eller fotbollsspelare som tillhör den kategori sporter där corona viruset sprider sig lättast.  Jag har fått se fantastiskt många bra tennismatcher de senaste månaderna där en ny generation är på gränsen att ta över från Federer, Djokovic och Nadal. Och jag har fått vara med och starta upp ytterligare 7 grupper Små Lirare med 135 barn i Göteborg sedan pandemin startade. Det gör mig lycklig!