Oskar Jansson om sina fyra juniorår i Minneapolis

När Oskar Jansson var 12 år påbörjade han sitt dittills största äventyr i livet när hela familjen flyttade till USA och både hans skolgång och tennissatsning fick en helt ny miljö.

Oskar Jansson, fostrad och spelandes för Mölndals Tennisklubb sommaren 2016, hade haft fina framgångar som ung junior i Sverige. I SALK Open hade han till exempel nått semifinal som 10-åring och final som 12-åring. Pappa Martin var själv en gedigen tennisspelare och hans syster Andrea spelade också. Mamma Anne hade ingen tennisbakgrund från sin barndom men älskar idag att spela hon med. Inför sommaren tog familjen beslutet att flytta till Minneapolis i delstaten Minnesota eftersom Martin fick en chans att arbeta därifrån.

På plats i Minneapolis fanns det inga direkta klubbträningar för Oskar att direkt haka på då det var mitt i sommaren, så han fick istället ta kontakt med några killar han fick syn på som tränade och började gå till samma ställe som de höll till på. 

Klubben Oskar kom att träna på under åren i Minneapolis var St Louis Park och en klubb som går under kedjan ”Life Time”. Två coacher arbetade på klubben och det bedrevs både gruppträningar och privatlektioner nästan varje dag. 

Det blev genom tennisen som Oskar fann sina nya kompisar. Till exempel var det två stycken som gick på samma skola som honom som han lärde känna bra.

–Annars är det ganska svårt att få nya vänner genom skolan då de har ett skolsystem där man har olika klasskamrater i olika ämnen, berättar Oskar. Till exempel, har man matte så går man med ett gäng klasskompisar, men till nästa lektion när det är engelska så är det en helt ny klass. 

Hur svårt var det med språket i början?

–Jag var helt okej på engelska före jag flyttade dit, så det var inte så svårt. Jag lärde mig väldigt snabbt när man behövde prata och lyssna hela tiden. 

Tennisträningarna i USA var relativt lika de i Sverige. Uppvärmning som vanligt, sen olika slagträningar och poängspel på slutet. Stället Oskar oftast tränade på säger han körde lite mer poäng än slagträning, vilket han tyckte var lite synd.

–Eftersom vi hade två tränare på rätt många spelare, oftast mellan 10-20 stycken, så var det inte så lätt att få tränarens fokus under längre perioder. 

Förutom att träna på klubben representerade Oskar sin skola, ”Northern”. När snön började smälta på våren gick spelarna ut och tränade utomhus. Oftast började man med en eller två veckors träning för att lära känna nya spelare i laget eftersom de äldsta från föregående år hade gått ut skolan och ersatts med yngre nya spelare.

–Spelarna i laget var sådana som gick mellan årskurs 7 och 3:an på gymnasiet. 

Lagen får ett schema med matcher mot andra skolor i sin ”sektion”, vilket oftast var runt 14 matcher per termin där varje match innehöll fyra singlar och tre dubblar som alla spelades samtidigt.

–Så man fick spela antingen singel eller dubbel, så det behövdes bra djup i trupperna. Första året spelade jag oftast andrasingel för det var en som gick i årskurs tre på gymnasiet som spelade förstasingeln. Åren efter spelade jag oftast förstasingel förutom sista året när jag och en kille till alternerade på den platsen.

Tävlingssystemet med individuella tävlingar var något som tilltalade Oskar. Alla turneringarna var graderade mellan level 1 och level 7 där Oskar oftast spelade level 4 och nedåt. Där han bodde fanns det mest tävlingar i level 4. 

–Turneringarna hölls på klubbar med många banor så man fick nästan alltid chansen att spela ”backdraw”-matcher, så man var alltid garanterad minst två matcher. I större turneringar, om man åkte långt för att spela, så kunde det till och med vara så att om man förlorade i tredje rundan fanns det en backdraw för alla som förlorat i tredje rundan. Även i kvartsfinalerna spelade man om femte pris och så vidare. Så man fick spela mycket matcher!

Det blev allt som allt fyra år för Oskar i USA. Han var hemma några gånger på besök i Sverige under tiden och tränade, men spelade inga tävlingar. 

–Lite saknade jag Sverige, det är ändå bra här med många bra spelare och mycket kompisar som man lätt tappar lite kontakt med även om vi hörde en hel del på Snapchat bland annat. Jag var rätt glad över att komma hem för jag visste att jag skulle komma in på Aspero Idrottsgymnasium där flera tenniskompisar gick. 

När Oskar flyttade tillbaka till Sverige för ett halvår sedan bytte han klubb till Ullevi TK och är supermotiverad med sin tennis. Kanske kan det bli en ny vända i USA efter gymnasiet…

–Syrran spelar collegetennis och är på sitt sista år nu. Hon trivs bra och har schyssta kompisar. Hon spelar för University of North Dakota och får spela varje match.

Skulle du säga att suget för collegetennis ökade under din tid i USA?

–Jo, men så var det nog. Alla de äldre som försvann från klubben började på college och var positiva när de kom tillbaka under somrarna. Det känns som en bra väg att gå, att bli bättre på tennis och få in plugget samtidigt. 

Man har ju sett hur stämningen är under collegematcherna och lagsammanhållningen i de teamen, var det samma för er i ”middle school” och ”high school”? 

–Vi hade också bra sammanhållning, men det skiljer sig lite från college. Dels får coacherna inte coacha mellan poängen som på college, men däremot i sidbytena. Det ”tjossas” fortfarande mycket, men något mindre eftersom nivån i vissa matcher är klart lägre och mitt lag var nog ett av de tystare lagen, haha. Tränaren fokuserade mycket på att vi skulle peppa varandra och höll teamtalk före och efter matcherna. Vi hade också ”fundraisers” ibland så vi kunde få in pengar till laget och som hjälpte till att finansiera en skolbuss och även innebanor så var bra att ha ifall det regnade, så vi kunde gå in och spela. 

Killarna spelade bara tennis på vårterminen med skolan medan tjejlagen spelade sin säsong på hösten.

Under de fyra åren i USA utvecklades Oskar inte bara som tennisspelare utan även som person. Som spelare känner han att tog steg under åren i USA men att han nu när han flyttat tillbaka utvecklats ännu snabbare här under halvåret här hemma än vad han gjorde i staterna. Som person var det oundvikligen så att han fick mogna och växa som ny person i ett nytt land, med ett nytt språk och på en helt ny skola.

–Det var inte lätt i början. Första dagen i skolan var jag rätt nervös och hade lite gummi. Eller första gången jag skulle hålla tal i skolan… jag tittade nog ner i papperet lite väl mycket första gången… men jag kämpade mig tillbaka och kom in i det.