Vykort från Filip Gustafsson - redo för NCAA-slutspelet!

Då var man tillbaks till de Förenta Staterna och som tiden flyger förbi. Förgående år stod tiden still eller åtminstone kändes det som den gick i ”slow motion”. Nu när jag har ett år i ryggen och känner mig mer bekväm/van med omgivningen tycker jag att det mesta bara flyter på.

Jag har flyttat ut från dormen ( där jag och Oskar fick dela på ett rum stort som en skokartong) och bor nu i ett hus med 4 andra spelare från laget. Förutom Oskar och en annan spelare i laget bor två av lagets freshmen i huset. Här blev jag ju dock lite knäckt från början. Först slapp de bo i dormen som vi fick göra. Dessutom fick de var sitt rum i huset. Då tänker ni säkert att även vi fick ett rum var som hade varit här i ett år? Knappast. Huset hade nämligen bara 4 rum. Så jag och en annan spelare fick dela på ett rum. Som tur var fanns det även en stor garderob ( walking closet) i rummet. Och när min lagkompis sa att han vill bo i garderoben kändes det trots allt helt ok ändå. Jag kan tillägga att han t.o.m blev erbjuden att flytta till ett annat hus där han skulle få ett eget rum men han ville prompt bo i garderoben??!! "Varför" frågade vi honom? -" ”the vibes in Von are too high”. (Von är vad vi kallar vårt hus.)

Men med facit i hand tror jag att det har varit nyttigt för dom två nykomlingarna att fått ”äran” att bo med mig, Oskar och garderobsmannan. Dom har kommit in snabbare i laget än vad vår årskull gjorde och mycket är på grund av att vi spenderar mer tid med dom. Det är extremt viktigt för ett lag att ha bra sammanhållning. Det gör att man som lag går framåt snabbare och om vi vill ha en bra säsong så gäller det att vi alla är på samma spår.

Träningsdosen är fortfarande den samma vilket betyder 3h tennis 5-6 gånger i veckan och gym/kondition 4 gånger i veckan. Har man inte en bra sammanhållning i laget där alla kämpar för varandra så blir detta upplägg otroligt tufft. Lägg därtill skola på det. Majoriteten av träningarna känner man sig inte på topp fysiskt eller mentalt. Då är det skönt att ha lagkamrater som man kämpar för och som även kan ge en själv energi.

Om jag inte nämnt det tidigare så är vår coach extremt tuff i jämförelse med coacher i Sverige och även USA. Då gäller det att man försöker ha en viss standard på träningarna och coachen kunde inte bry sig mindre om du har ett prov, skadekänningar eller inte känner dig helt frisk. En rolig fras som han har dragit några gånger är ”I don’t believe in injuries or sicknesses”. Han menar på att vi har alla tillgångar till allt som kan hålla oss från att bli sjuka eller skadade. Därför är det viktigt att veta att man spelar för något mer än sig själv när man går in på banan. Det är så många runt omkring laget ( fysio, massör, fystränare, läkare) som hjälper oss att kunna prestera på en så hög nivå som möjligt. De är till för oss 24/7. Att inte ta hand om kroppen eller inte göra sitt bästa blir som en käftsmäll för personerna runt omkring som lägger ned så mycket kraft och tid menar han.

Med det sagt så gäller det att man kan prestera på matcher och känner man press när man spelar match under hösten så är det ingenting jämfört med våren. Under våren drar nämligen själva säsongen igång och då är det dags att spela lagmatcherna. Till skillnad från hösten där man högst får spela 4 tävlingar ( college reglerna är att man som spelare får spela högst 4 tävlingar på hösten) så blir det betydligt mycket mer matcher under våren. Den är mer fartfylld då man reser betydligt mer. Det varierar rätt mycket beroende på vilket college man går på, men vi flyger till dom flesta borta matcherna. Herregud vad man har blivit bortskämd när det kommer till flygandet. Coacherna fixar med bokning av biljetter och transport. Det är bara att haka på. Faktum är att det har hänt någon gång till och med att man kommer till flygplatsen utan att veta vart man ska flyga någonstans.

Men tillbaks till vårens matcher. Nu är det nämligen mindre än 1 månad kvar innan hösten är över. Pressen kommer att höjas och för mig var detta svårt att hantera förra året. Speciellt i början av säsongen. Jag kände mig stressad över att behöva prestera eftersom att jag tidigare inte upplevt press från någon annan än mig själv tidigare. Mina krav blev alldeles för höga och jag började tappa huvudet på träningen eftersom att jag hela tiden kände mig stressad över att behöva prestera. Ett knäckt racket senare så bestämde jag mig för att ta kontakt med en idrottspsykolog som jobbade här på skolan. Jag gick till honom ett antal gånger och det minskade pressen betydligt från hur jag kände det innan.

Nu kanske det låter som att våren inte alls är något att se fram emot, men det är helt tvärtemot. Alla dom bästa minnena från förra året kommer från vårens säsong. Den handlar om att överkomma hinder som ett lag och det gör att laget kommer närmare varandra. Att få vinna BIG 12 var helt magiskt. Men ett starkare minne för mig personligen kommer från en vanlig inbjudningstävling som spelades i Phoenix. Vi hade precis förlorat dubbelpoänget och coachen var om jag uttrycker mig milt allt annat än glad vilket till och med de andra coacherna i laget fick erfara. Den här dubbeln spelades på kvällen och singlarna skulle spelas på morgonen dagen efter.

Jag har aldrig varit så nervös inför en match. På uppvärmningen var jag helt snurrig. När matchen väl började var det svårt att få ned pulsen och det tog inte lång tid tills jag hade förlorat första set. Inte förrän då kunde jag hitta andningen ordentligt. Jag lyckades vinna andra set och vid det laget hade resterande singlar spelats klart och ställningen var 3-3 i matcher. Nu stod hela mitt lag, motståndarlaget och åskadarna runt min bana. Det var en speciell känsla att stå där ute och veta att allt hänger på min match. Laget vi mötte var rankade runt 40 i landet och skulle vi förlora den matchen hade våran ranking blivit betydligt sämre. Just vid den tidpunkten låg vi runt 10a i landet.

Det slutade med att jag vann 3e set och känslan av att vinna den matchen var helt euforisk. Dagen slutade ännu bättre då vi mötte våra rivaler Arizona State i finalen matchen därpå och där jag också fick vinna både min dubbel och clincha singeln. Så mycket olika känslor som jag fick uppleva under dom 24h trodde jag inte var möjligt. Det är sådana här ögonblick man trots allt lägger ner så mycket tid för. Och även om våren säkert kommer att bjuda på både motgångar och liknande händelser är det dessa händelser som får en att växa som person både på och utanför banan.

Jag tänker att jag avslutar på ett lite sidospår. Trots att hösten snart är över så är det mycket att se fram emot. Jag kvalade precis in till NCAA slutspelet i singel som jag ska spela om en vecka i Orlando och när jag därefter kommer tillbaka till Tucson får vi finbesök av Maxwell och Fabian. Dom tar flyget hela vägen från Lamar, Texas och jag tänker väl att någon av dom får berätta om sin upplevelse som dom hade här borta i nästa text om college livet i USA . Tack för mig :)