Små Lirare

För drygt 3,5 år sedan startade jag ett projekt som vi idag kallar Små Lirare. Grundtanken med det här projektet var många. Det egoistiska i detta projekt var att min då 7-åriga son skulle få uppleva samma härliga tennisresa som jag upplevde genom alla  mina år som tennisspelare. En annan tanke var att försöka få flera barn att uppleva den fantastiska kamratskap som jag anser finns inom tennisen. Dessutom försöka få ut budskapet att gör man träningen rätt så tröttnar man inte på tennis trots att tennisen är en sport där man måste nöta slag. 

I flera av mina artiklar berör jag vikten på kamratskap, variation av träning, glädje, respekt mot andra, fair play osv. Att sedan få baka ihop allting till ett enda projekt och se hur det successivt växer fram och blir ännu bättre än jag trodde från början är helt fantastiskt. Nu har resan bara pågått i 3,5 år men den första gruppen på 30 personer som jag startade med har förhoppningsvis en livslång resa framför sig.  Eller rättare sagt när vi började var vi 16 stycken men efterhand växte gruppen och idag är vi 30 stycken. Dessutom har det bildats ytterligare en grupp i samma ålder i Göteborgsregionen med 24 stycken och en grupp med 06:or och 07:or som är 16 stycken. I skrivande stund ser det ut att bildas ytterligare en grupp i Gbg med ca 15 stycken tjejer i åldern 10-11 år. Det enda som jag ångrade var att jag inte mixade den första gruppen med både killar och tjejer men idag är i alla fall den yngre gruppen mixad vilket jag hoppas även de nästa grupperna som bildas kommer att vara.

Små Lirare startade med att jag ringde upp tränarna i Gbg-området och frågade om de hade någon idrottsintresserad 7 eller 8-åring som ville vara med och leka tennis någon dag i veckan med mig och ett antal andra jämnåriga. Första gången vi träffades delade jag upp killarna i lag och de fick tävla i olika saker som rundtennis, skoinnebandy, stafetter, frågesport, singlar, dubblar, hot seats mm, mm.

Jag var lek ledare ( inte tränaren som är inne och petar i teknik) och organiserade helt enkelt spontanidrotten. Många klubbar beklagar sig att det inte kommer några intresserade barn när de har öppet hus mellan vissa tider för just spontantennis. Det kanske inte är konstigt när vissa killar och tjejer har så mycket organiserad träning med tränare att det inte finns utrymme för spontantennisen. Dessutom kanske spontantennisen inte görs tillräckligt intressant? Man kanske får hjälpa barnen att vara spontan från början för att därefter få dem att kunna göra tävlingar själva. Annars kanske en utmaning i TV-spelens värld lockar mer. Jag vet i alla fall att min  grupp skulle kunna fixa en spontanträning med tävlingar på egen hand. Kvittot på det fick jag under en resa till Kroatien då vi  hade 6 banor, 18 killar och 0 tränare på eftermiddagarna. 6 dagar i rad löste de detta med bravur. Det mest fantastiska var också att se deras inställning. Så nära 100% det bara går jämfört hur det kan se ut med tränarledda träningar.

Efter hand utvecklade vi dessa fredag- och lördagskvällar till ytterligare aktiviteter. På påsklovet t.ex ordnade vi läger. Där hade vi aktiviteter 6 timmar där minst hälften av timmarna skulle innehålla andra sporter och resten tennis. 1 lekledare/tränare och 13-14 barn. Är barnen lediga ett par dagar från skolan fixar vi dessa miniläger. Vi har också provat med ett lite mer ”seriöst” läger med 4 tränare på 16-17 barn. Då blev det givetvis lite mer inriktning på tennis och framförallt teknik.

Vi har även börjat att åka lite skridskor och testa på hockey. Vi har mött flera lag i fotboll och även innebandymatcher, vi har tränat inför turneringar med gruppen. Ja, ni fattar säkert vart jag vill komma. Allt görs gemensamt och föräldrarna som inte har vetat hur de ska hjälpa till inom tennisen innan har fått olika uppgifter som de sköter med stor entusiasm. Att sälja kakor eller stå på en parkering för att tjäna pengar till klubben är kanske inte lika roligt som att hjälpa till på ett bollkalas som aldrig tar slut. Här ser ju var och en vart fritiden man ”offrar” går till utan att vara orolig för att pengarna ska hamna i någon A-lags kassa eller att man är 3 timmar i ett cafe där förtjänsten blir 120:-.

Allteftersom såg man hur tydligt gruppen kom närmare och närmare varandra. Många barn i den åldern tycker det av förklarliga skäl är väldigt jobbigt att tävla. Att som 8-åring stå på en tennisplan med 30 föräldrar på läktaren kan upplevas som väldigt tufft för många. Så tufft att du kanske aldrig vill tävla igen. Om du däremot har många bekanta ansikten som tittar på dig ökar tryggheten markant. Att tävla för mig har alltid varit helheten runt omkring. Man åker till tävlingen, träffar kompisarna och ”tjötar” lite, spelar matchen, för att sedan fortsätta att umgås med kompisarna efter färdigspelad match. Vissa barn och föräldrar åker till tävlingen, spelar färdigt matchen och åker därefter hem. Då har man inte tävlat på riktigt tycker jag. Med Små Lirare så märkte man snabbt att var det tävling så var det först lek, sedan match och sedan lek med varandra. Visst var det matchen som det var fokus på men samtliga killar får alltid uppleva helheten med allt som är omkring och som ger glädje och trygghet som behövs för att vilja fortsätta att tävla.

Men det är inte bara gruppen som utvecklas. Som tennisförälder vill man ju också veta att man gör så rätt det bara går. En del klubbar är duktiga att informera sina adepters föräldrar om tävlingar, uppförande, hur stötta barnen mm men långt ifrån alla klubbar. Här har jag givetvis som fd tennisspelare en fördel som kan berätta hur jag upplevde min karriär men jag har ju bara sett tennisvärlden från mitt perspektiv. Hur har andra upplevt det och hur ser juniorerna på tennisen idag? Vad vill barnen och vad är slutmålet? Sådana saker är ju väldigt spännande att få svar på och för att få reda på sådant har vi haft fantastiska föreläsare i vår föräldragrupp. Dessutom har andra idrottare gästat oss och idag har åtminstone jag fått en annan syn på ungdomsidrotten mot vad jag hade när jag själv höll på. Och som resultat och tabell bitare, är det  ett litet h-e för mig att knipa mun ibland och försöka glömma allt vad resultat innebär. Det räcker att killarna går in och lusläser resultat på  tentour.

Vad är målsättningen då med Små Lirare. Ja, tänker man resultatmässigt som man inte skulle tänka är i alla fall mitt mål att flera av dem en dag ska hamna på ett riktigt bra college. Att ha förhoppningen om att någon ska bli ATP-proffs tycker jag är fel med tanke på konkurrensen inom tennisen nuförtiden. Det skapar också alldeles för mycket onödig stress till föräldrarna. Stress som i sin tur smittar av sig till barnen. Men resan behöver inte ta slut för att man kommer till ett college. Med rätt stöttning och samarbete mellan svenska tennisförbundet och colleget tror jag att det finns en liten, liten chans för någon att kunna förädla sig än mer för att slutligen kunna få känna på hur det är att vara proffs i tennis. MEN i och med att det är så få förunnat i dagens stenhårda konkurrens så har du genom din college examen chansen att ta dig vidare i karriären med något annat om proffskarriären går i stöpet.

Den stora målsättningen med Små Lirare är dock att få samtliga av de att ,OM de får barn i framtiden, inte tveka vilken sport som deras barn kommer att få testa på. Jag hoppas även att så många som möjligt på något sätt fortsätter inom tennisen, allt från glada motionärer som spelar seriespel, tränare, styrelseledamot i ngn tennisförening eller kanske t.om starta upp ett Små Lirare projekt för sina barn. Jag hoppas också att barnen i de olika grupperna är så goda kompisar resten av livet att de på något sätt håller kontakten och kanske t.o.m hjälper varandra i olika situationer i livet. Precis som de idag hjälper varandra i olika situationer på och utanför tennisbanan idag. ( detta är något som vi jobbar stenhårt med i Små Lirare och som också fungerar väldigt bra) Vissa saker i livet är viktigare än bara resultat och ranking även om jag som aktiv idrottsman inte fattade det själv. Och faktum är att jag tror att vissa personer skulle kunna nå än högre sportsliga resultat om man vet vad som är viktigast i livet.

Idag träffas killarna ca 40 dagar på ett år. Några gånger har det varit heldagar med aktiviteter hela dagen från 9,00-21,00 och ibland har det varit ”endast” 2 timmar med tex hockey. Men i genomsnitt är det kanske 4-5 timmar per dag och 40*4,5=180 timmar med spontanidrott ( där fokus är tennis) där barnen i stort sett ger järnet varje sekund. 180 timmar 100% satsning är i min värld mer värt än 360 timmar 70% satsning. Dessutom är de hemma och leker hos varandra, åker hem till varandra för att spela tennis och numera har vi även ”utmaningen” där vi har 10 olika aktiviteter ( jonglera på tid, studsa boll på ramen på racket, trixa en fotboll, kasta en tennisboll, stå på ett ben mm) där barnen kan slå sina rekord när de vill. Hemma, i skolan, på tennisen mm vilket ger ännu mer aktivitet.  ”Utmaningen” är också bra på det sättet att vissa är bättre än andra på vissa saker och de får de flesta känna sig duktiga åtminstone på en sak.

Jag tror inte det skulle vara några problem att starta upp Små Lirare på andra ställen i Sverige. Bara det finns tillräckligt med banor. Tyvärr är det lördagskvällar eller fredagskväller som gäller i och med att det är den enda tiden som hallarna ev kan avvara banor. I mindre orter är det givetvis svårare att  starta Små Lirare. Ofta är det 2-3 st barn i varje årskull som är mer intresserade av att mäta sina krafter mot andra och jag tycker det är viktigt att man tävlar, dock i begränsad och lustfylld form. Formen av tävling vi har i Små Lirare är så pass bra att man förhoppningsvis ”lär” sig att tävla på ett bra sätt men det måste i alla fall finnas en viss tävlingsinstinkt om man ska köra det konceptet som vi kör.

Kommer man från en mindre ort där det kanske endast finns en tennisklubb och där begränsningen av tävlingsinriktade barn är begränsad,  är jag helt övertygad att flera idrottsklubbar skulle kunna slå sig ihop i detta avseendet. Ex att en grupp bildas av 5 fotbollsspelare, 2 pingisspelare ,3 tennisspelare osv tills du har en grupp om 15-16 stycken. Då kan man ha olika idrotter där man utmanar varandra och det behöver definitivt inte vara de idrotterna man håller på med. Huvudsaken är att alla i gruppen utmanar varandra i olika saker som tex liknande koncept som vi hade med ”utmaningen” Förhoppningsvis vill man hela tiden vara bäst i gruppen och på det sättet har man hittat nya mål.

Svensk tennis kan inte tävla mot de stora länderna när det gäller ekonomiska resurser. De stora pengarna inom tennisen går endast till ett par nationer och i och med att tennisen i Sverige har så snäva ekonomiska resurser måste man se till de fördelarna man har. Svensk idrott har i mångt och mycket levt på sina outtömliga resurser på ideell kraft och det måste man fortstätta med. Dessa ideella krafter ska dock fördelas någorlunda rättvist inom sporterna men framförallt ska man tänka till hur man använder dem. I och med att tennisen i Sverige har valt att vara en sport där man jobbar väldigt lite ideellt tror jag att det är precis här man måste tänka till. Små Lirare projektet är ett sådant och jag vet många fler väldigt bra projekt ute i landet. Dock krävs det än mer engagemang i hela landet i den här frågan men då måste man också veta vad de ideella resurserna ska göra.