KÅMÅN!

Den 14 november förra året var tanken att jag skulle göra tillfällig comeback. Jag skrev över mig temporärt från GLTK till Ullevi TK och tanken var alltså att försöka ta en plats i Ullevis division 1 lag där 4 singelplatser och lika många dubbelplatser stod på spel inför varje seriematch. Nu blev det tyvärr inte så pga Corona läget i Sverige och jag har full respekt för det beslutet. Sjukhuspersonalen runt om i Sverige går på knäna och varje individ i vårt samhälle måste visa respekt mot årets verkliga samhällshjältar.

Sedan jag la racketarna på hyllan för knappt 20 år sedan har det inte blivit särskilt mycket tennis. Familjen, mitt företag och alla sidoprojekt som jag har inom tennisen slukar det mesta av min tid. Min träning de senaste 20 åren har därför bestått av löpning, styrketräning, cirkelträning. Kort sagt, fysisk träning som är lättillgängligt. Jag har heller inte haft det där riktiga suget att träna tennis då jag inte har haft något direkt mål med tävlingsspel. Undantaget har varit elitseriespel med GLTK och efter säsongen 2013 var jag helt övertygad om att jag hade slagit min sista boll i seriesammanhang på elitnivå.

När nu tanken var att jag skulle få uppleva tävlingsnerven igen började jag träna tennis ett par gånger i veckan och var rejält laddad för att få spela tävlingsmatch. En stor anledning till att jag ville göra comeback var att få spela med sonen som också var anmäld i Ullevis A-lag. En lika stor anledning var att få spela ihop med killarna som började i Små Lirare för exakt 8,5 år sedan. Då var de 7-8 år gamla. Nu är de 15-16 år och grymma killar på alla sätt. Både på och utanför banan.

När jag började träningen inför division 1 var det alltså dessa killar jag började sparra med. Och det är egentligen första gången jag har kört ett rejält träningspass med game och set räkning tillsammans med dem. För 2-3 år sedan fick jag hålla igen när jag stod och bollade med killarna. Nu blev istället varje poäng en fight där jag var tvungen att göra mitt absolut yttersta för att ha någon som helst chans att vinna poängen. En underbar känsla där jag som vanligt ville vinna varje boll och varje match men där jag samtidigt kunde le för mig själv inombords och känna stolthet över att få ha varit en del i deras tennisliv sedan de var lågstadieelever.

Jag älskar att tävla. Jag har alltid gillat det och sedan jag var liten har jag grottat ner mig i resultat och tabeller. Samtalen idag går heta inom idrotten om det ska vara tabeller och resultat i tidiga åldrar och där jag som vanligt tycker att de flesta av debatterna inte är tillräckligt nyanserade. Antingen är man för resultat i tidig ålder eller är man emot. Själv har jag alltid varit någonstans mittemellan då mitt stora driv för tennis var just resultaten. Jag har tex kvar samtliga JSM lottningar från 1978-1979 där jag skrivit in resultaten i varje omgång. Idag hade jag inte behövt göra detta för det är bara att titta på tävling.se för att se alla resultat från nästan alla sanktionerade tennistävlingar runt om i Sverige. Inte konstigt att juniorerna idag får prestationsångest.

I höstas då jag var på en tennistävling satte jag mig varje dag vid klubbens minitennisbana för att titta på framförallt de yngre juniorerna när de spelade rundtennis och körde King. Av de kommentarer jag hörde förstår jag ytterligare varför vissa får prestationsångest; ” jag slog honom lätt så du vinner, du kommer inte att tappa ett game” ” jag såg att han fick stryk av honom så då borde jag vinna lätt” osv. Hierarkin var också ganska uppenbar från spelare som var bättre rankade och de kunde därför tillåtas göra saker på minitennisbanan som inte sämre rankade spelare gjorde. Många juniorer trodde därför att det gick att vinna matchen med munnen och inte med racket. Och det funkar ju faktiskt i vissa fall då man kan skrika, psyka eller tom fuska så mycket att man vinner matchen. Jag är dock övertygad om att detta inte är vardagen bland dagens svenska juniorer men det förekommer definitivt. Och tyvärr är det de äldre som ”lär” de yngre hur det ska gå till.

Elitserien i höstas spelades som bekant utan åskådare. Personligen såg jag inte en boll spelas men dem jag pratade med sa att i enstaka fall var det på sin höjd några yngre juniorer som var där och hejade. Trots det sa de närvarande att det aldrig har varit så högljutt i hallen. Det skreks mellan banorna och det numera vanligaste ordet i många tennisspelares mun; KÅMÅN, ekade mellan väggarna. Vad tror ni dessa små juniorer tänker som bevittnade spektaklet? Hur ska man bete sig som spelare? Trots allt är ju detta de bästa spelarna vi har i Sverige. Jag blir lika förvånad och förbannad när en 10-åring skriker detta och i många fall skriker hen det för att psyka. Jag fattar självklart att det kommer från någon äldre junior som hen ser upp till men jag blir trots allt lika irriterad varje gång. De gångerna jag står på banan som ledare på en träning har jag infört minuspoäng om jag hör sådant och det har hör och häpnat hjälpt. Jag bryr mig inte lika mycket om de klagar på sig själva men ett KÅMÅN när motståndaren missar eller gör dubbelfel är inte okej.

Varför är det så inom tennisen? Tänk om en snooker spelare skulle skrika KÅMÅN när motståndaren missade, eller om en höjdhoppare ställer sig upp och skriker samma sak när medtävlaren rev och hötter med näven i ansiktet mot sin medtävlare. I de flesta sporterna tillåter man inte sådant beteende men i tennisen känns det inte som det finns någon gräns hur långt man får gå. Varför? Kan vi inte sätta tuffare regelverk här i Sverige eller måste vi följa det internationella regelverket. Omöjligt att tävla utomlands när de blir äldre i så fall vet jag många som tänker. Men jag tror inte det. Bättre att juniorerna får en trygghet i att tävla när de är yngre än att man ska känna oro för att någon ska hålla på att psyka dig på andra sidan. Fokuset ska naturligtvis ligga i hur man utför sitt tennisspel och inget annat. Och är det verkligen så här svensk tennis ska uppfattas? På 80- och 90-talet beundrades svensk tennis för sina resultat men även för vårt sätt på och utanför banan. Idag känns det som att många osäkra svenska spelare dikterar villkoren för tennisen i Sverige vilket gör att framtidstron för svensk elittennis vid vissa vaga ögonblick inte har någon framtidstro. Speciellt när jag läser i sociala medier att det chockerande uppförandet under elitseriematcherna uppmuntrades från olika håll. Helt obegripligt. Jag vill dock tillägga att efter ett par incidenter pratade vissa lagledare sig samman inför matcherna om var ribban för var beteendet på och utanför banan skulle ligga på vilket genast gav mig hoppet tillbaka

Missförstå mig inte. Jag älskar fighten mellan två spelare och mellan två lag. Jag uppmanar de yngre juniorerna att hela tiden knyta näven och peppa sig själva. Men genom att vända sig om. Visa aldrig näven för motståndaren. Jag försöker också få de så trygga att de inte ska ta skit från andra, våga säga till när motståndaren fuskar osv men ALDRIG att ta någon fördel genom att psyka motståndaren på olika sätt

Faktum är att som tränare för yngre idrottare är det viktigaste som finns att juniorer ska känna trygghet i gruppen. T.o.m viktigare än allt det andra. Detta är den viktigaste grundstenen i barnets idrottskarriär. Framförallt tror jag detta misstolkas bland idrotter då ideella ledare i framförallt lagidrotterna ska träna barn. Har man en orolig grupp med barn som ska visa sig på styva linan och inte kan sitta still och lyssna på tränaren börjar man i fel ände när man tror att det viktigaste är att få till bra övningar. Men för att lyckas med detta handlar det mer om andra saker än att vara bra i idrott.

Tennisen är en enormt utsatt sport där man måste klara sig själv i många lägen. Matcher som kan ta flera timmar och där motgångarna kan vara gigantiska. Speciellt om man är 10 år gammal men även givetvis när man är äldre. Du är själv och du har ingen att skylla på. Till skillnad mot padeln där det i 80% av fallen känns som att det var partnerns fel att man förlorade. Det är ju underbart att man vet att man skulle vunnit om man haft en bättre partner. Själv har jag spelat padel ett 20-tal gånger och faktum är att om jag skulle ha haft en annan partner…. Skämt åsido. Så tror jag många känner det. Konstigt nog har jag aldrig känt så när jag lirat dubbel men det kanske finns en logisk förklaring till det. I alla fall om jag pratar med mina ”snälla” forna tennis kollegor. Men skämt åsido tror jag många som konverterar från tennis till padel upplever samma sak. Ny sport, ingen prestationsångest, man har mycket gratis från tennisen och man känner att man lirar bra med en gång. Och om det går åt h-e så kan man skylla på partnern.

Så var det där med resultat och icke resultat. Alla är ju olika och vi fungerar ju alla på olika sätt. Den ena stora förebilden för mig inom idrotten har alltid varit Mats Wilander. Björn Borg var idolen och Mats förebilden. Den andra stora förebilden inom idrotten var Torbjörn Nilsson. Trots att jag är ÖIS-are och han är IFK Göteborgs största ikon genom tiderna. Under min tenniskarriär fick jag vara med och träna med ÖIS vid ett par tillfällen. Vid två av dessa tillfällen var Torbjörn tränare för just ÖIS och han gjorde ett så enormt intryck på mig som den där jordnära, genomsnälla person som man upplever honom från medialt håll också.

I höstas släpptes SVT dokumentären ” målet är målet” där Torbjörn tillsammans med en kompis tar sig an ett 13-års pojklag samt ett 15-år flicklag. Det kontroversiella med detta experiment var att de vågade sätta upp tydliga mål vilket de förklarade för både föräldrarna och barnen i gruppen innan man satte igång. Man skulle vinna en cup, göra 50% mer mål än fjolårets säsong, fler målskyttar osv. Men dessutom hade man ett mål att ingen skulle sluta med fotbollen under denna period (ca 6 månader) De flesta målen uppnåddes och framförallt som jag kände som tittare väckte man ett ännu större fotbollsintresse för de flesta inom gruppen genom framförallt 2 saker; Nummer ett:  Träningarna hölls på ett lekfullt sätt med otroligt många roliga övningar. Nummer två: en ständig dialog mellan tränarna och barnen där till slut samtliga i gruppen förstod vitsen med att jobba och hjälpa varandra. Ömsesidig respekt byggdes mellan ledarna och juniorerna och man vann och förlorade tillsammans. Resan blev inte alltid som man hade hoppats men man upplevde att man verkligen gjorde allt man kunde för att nå de uppsatta målen vilket gjorde att trots förluster kände spelarna stolthet i sin prestation

Om varje svensk ledare skulle vara som Torbjörn och hans kompis Martin skulle resultat eller icke resultat vara en icke fråga. Resultat debatten skapar ofta ytterligheter och som sagt tycker jag den ska nyanseras. Det finns barn som mår dåligt av resultat men det finns även barn som behöver resultat och tabeller för motivationens skull. Inom tennisen är de brutalt tydliga. Kanske för tydliga. Kanske borde man tänka till på denna punkt. Ska verkligen yngre juniorers resultat de senaste åren exponeras så som de gör idag? Behövs de verkligen för att ge extra motivation till andra? Om jag tittar tillbaka på 10-,12-15-åriga Gusten hade inte detta behövts i alla fall för att jag skulle få bättre motivation. Det räckte gott att jag fick tävla i de tävlingar som fanns då

Det är mycket olika ämnen i den här krönikan men det är två viktiga punkter som jag vill slå extra hårt för. Kompromissa och samarbeta! I dagens samhälle känns det som att ytterligheterna blir större och större. Antingen tycker man si eller tycker man så. Att hålla med någon som inte tycker som en själv känns som otänkbart för vissa personer. Om man har tex en elitseriematch; låt t.o.m spelarna prata med varandra hur man vill ha det innan matchen. Var går gränsen? Låt domarna vara med.  Eller åtminstone ta varandra i hand där man ser varandra i ögonen och önskar varandra lycka till. Det ökar respekten för varandra. Det gör man ju i många andra sporter. Och efter matchen ta en bit mat eller en dricka tillsammans istället för att för att den hätska stämningen under matchen ska ligga kvar efteråt. För gör man inte detta kan det till slut bli att spelarna känner tillhörighet endast till laget. Det är vi mot dem. Och visst ska man känna tillhörigheten till sin klubb. Det är ju det som kallas klubbkänsla. Men vi vill ju även att alla ska känna samhörighet och stolthet för att vi är svensk tennis. Eller hur?